I tre år studerade de unga hebréerna för att tillägna sig ”kaldéernas litteratur och språk.” Under denna tid höll de troget fast vid Gud och var ständigt beroende av hans makt. De levde ett självförsakande liv och var också mer målmedvetna, flitiga och ståndaktiga med sina vanor att förneka sig själva. Det var inte stolthet eller ambition som hade fört dem till kungens hov och till ett umgänge med dem som varken kände eller fruktade Gud. De var fångar i ett främmande land, placerade där av en oändligt vis Gud. Skilda från påverkan hemifrån och från heliga kontakter, försökte de att fullgöra sin uppgift på ett aktningsvärt sätt, till sitt eget förtryckta folks ära och till hans ära vilkens tjänare de var.