Ättlingar till dessa yrkesmän ärvde i hög grad den fallenhet som tilldelats deras förfäder. Under en tid förblev dessa män av Juda och Dan ödmjuka och osjälviska, men gradvis, nästan omärkligt, förlorade de sitt fäste i Gud och sin önskan att tjäna honom osjälviskt. De begärde högre löner för sina tjänster, på grund av sin överlägsna skicklighet såsom yrkesmän i de finare konsterna. I några fall beviljades deras begäran, men oftare fann de sysselsättning hos de kringboende folken. I stället för den ädla självuppoffrande anda som hade uppfyllt deras berömda förfäder, gav de efter för begärets anda, som ville ta för sig mer och mer. För att deras själviska önskningar skulle kunna bli tillfredsställda, använde de sin gudagivna förmåga i tjänst åt hedniska kungar, och lånade ut sin begåvning till att fullborda arbeten som vanärade deras Skapare.