I historiens slutskede kommer Guds folk att sucka och gråta över de avskyvärda saker, som gjorts i landet. Under tårar kommer de att varna de gudlösa för deras risk att trampa på den gudomliga lagen. Med outsäglig sorg kommer de att ödmjuka sig själva inför HERREN i ånger. De gudlösa kommer att håna deras sorg och förlöjliga deras högtidliga vädjanden. Guds folks smärta och förödmjukelse är emellertid ett omisskännligt bevis på att de på nytt samlar den kraft och karaktärsadel som de förlorat på grund av synd. Det är därför att de närmar sig Kristus, därför att deras ögon är fästade vid hans fullkomliga renhet, som de så klart urskiljer syndens utomordentliga syndfullhet. Saktmod och ödmjukhet är villkoren för framgång och seger. En ärorik krona väntar på dem som böjer sig ned vid korsets fot.