Under åren efter fångenskapens slut förändrades emellertid villkoren, och många nya ansvarsområden vilade på Israels ledare. Templet i Jerusalem hade återuppbyggts och invigts, och det behövdes fler präster för att genomföra dess gudstjänster. Det fanns ett mycket stort behov av gudsmän som kunde undervisa folket. Dessutom befann sig de judar, som stannade kvar i Babylon, i fara att få sin religiösa frihet beskuren. Genom profeten Sakarja hade judarna i Medien-Persien fått en klar och tydlig uppmaning att återvända till sitt land. De erfarenheter, som judarna gjorde under Esters och Mordokajs svåra tid var också en tydlig varning för att stanna. Den tid hade kommit då det var farligt för dem att stanna längre i en omgivning med hednisk påverkan. Med hänsyn till dessa förändrade villkor, borde prästerna i Babylon ha varit snara att inse, att när denna kungörelse blev offentliggjord, innebar det en särskild kallelse till dem att återvända till Jerusalem.