Alla var nu klara för uppbrott. Framför dem låg en resa, som skulle ta åtskilliga månader i anspråk. Männen tog med sig sina hustrur och barn och sin egendom, förutom ansenliga skatter för templet. Esra var medveten om att fiender låg och väntade utmed vägen, beredda att plundra och förgöra honom och hans resesällskap. Ändå hade han inte bett kungen om någon väpnad styrka till deras försvar. ”Ty jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. Vi hade ju sagt till kungen: ´Vår Guds hand är över alla dem som söker honom, så att det går dem väl, men hans makt och hans vrede är emot alla som överger honom´.” Vers 22