Vid tiden för aftonoffret stod Esra upp, rev på nytt sönder sin livrock och sin mantel, föll ned på sina knän och lättade sitt hjärta i ödmjuk bön till himlen. Han bredde ut sina händer inför Gud och utropade: ”Min Gud, jag skäms och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och vår skuld är så stor att den når upp till himlen.”