I sina studier av orsakerna till den babyloniska fångenskapen, hade Esra lärt sig att Israels avfall i hög grad gick att spåra tillbaka till att de beblandat sig med hedniska folk. Han hade sett, att om de hade varit lydiga mot Guds befallning att hålla sig åtskilda från de omgivande folken, skulle de ha besparats många tråkiga och förödmjukande erfarenheter. När han nu fick veta att framstående män, trots lärdomar från det förflutna, hade vågat överträda de lagar som getts som en skyddsmur mot avfall, blev han djupt upprörd. Han tänkte på hur god Gud hade varit, som på nytt gett sitt folk ett fotfäste i sitt eget land. Han blev överväldigad av en rättfärdig harm och sorg över deras otacksamhet. ”När jag hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa och ryckte av mig hår och skägg och blev sittande i djup sorg.”