Under den tid som följde på återkomsten från Babylon, hade de välbärgade judarna gått rakt emot dessa befallningar. När de fattiga var tvungna att låna för att betala skatt till kungen, hade de rika visserligen lånat ut pengar till dem, men de hade krävt en hög ränta till sin egen fördel. Genom att ta inteckningar på de fattigas jord, hade de gradvis störtat de olyckliga gäldenärerna i den djupaste fattigdom. Många hade tvingats att sälja sina söner eller döttrar som slavar. Det tycktes inte finnas något hopp om att kunna förbättra deras villkor, inget sätt för dem att kunna återköpa vare sig sina barn eller sin jord. Det fanns ingen annan utsikt för dem än en ständigt tilltagande nöd, med oupphörlig brist och ständigt slaveri. Ändå tillhörde de samma folk. De var barn av samma förbund som sina mer gynnade bröder.