På patriarkernas tid utgjorde offren i samband med gudstjänsten en ständig påminnelse om en Frälsares ankomst. Så förhöll det sig med helgedomstjänstens hela ritual genom hela Israels historia. I tjänsten i tabernaklet, liksom i templet som senare trädde i dess ställe, fick folket varje dag undervisning, genom symboler och skuggor, i de stora sanningar som hade avseende på Kristus ankomst som återlösare, präst och kung. En gång årligen försattes de i sina tankar framåt till de avslutande händelserna i den stora striden mellan Kristus och Satan och till universums slutliga renande från synd och syndare. Offrandet och offergåvorna i den mosaiska ritualen pekade alltid framåt mot en bättre tjänst, en himmelsk. Den jordiska helgedomen var ”en bild av den tid som nu är”, i vilken både gåvor och offer frambars. Dess två heliga platser utgjorde ”avbilderna av de himmelska tingen”, ty Kristus, vår store överstepräst, är i dag den ”som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa.” Hebr. 9:9, 23; 8:2