När Frälsaren slutligen antog ”en tjänares gestalt då han blev människa” (Fil. 2:7), och påbörjade sin nådefulla tjänst, kunde Satan bara hugga honom i hälen, samtidigt som Kristus under varje förödmjukande handling eller lidande kunde trampa sönder sin motståndares huvud. Den ångest som synden hade fört med sig, trängde in i den syndfries hjärta. Ännu medan Kristus uthärdade att syndare motsade honom själv, betalade han skulden för syndfulla människor och bröt det slaveri som mänskligheten hållits i. Varje ångestfylld smärta, varje skymf, bidrog till att förverkliga mänsklighetens befrielse.