Samtidigt skiljde judarna genom sina synder sig själva från Gud. De var oförmögna att urskilja den djupa andliga betydelsen i sin symboliska gudstjänst. I sin självrättfärdighet litade de på sina egna gärningar, på själva offren och ceremonierna, i stället för att lita på förtjänsterna från honom som allt detta pekade fram emot. Eftersom de på så sätt eftersträvade ”att upprätta sin egen rättfärdighet” (Rom. 10:3), byggde de upp sig själva genom en självtillräcklig formalism. Eftersom de saknade Guds Ande och nåd, försökte de ersätta denna brist genom att noggrant iaktta religiösa ceremonier och riter. Eftersom de inte var nöjda med de föreskrifter som Gud själv hade fastställt, belastade de Guds bud med oräkneliga tryckande pålagor som de själva tänkt ut. Ju större deras avstånd till Gud var, desto strängare blev de i sitt iakttagande av dessa former.