Landshövdingen, som vämjdes åt de anklagande judarnas blinda tro och självrättfärdighet, vägrade, att befatta sig med anklagelsen. Då Paulus förberedde ett försvarstal, sade Gallio, att det inte var nödvändigt. Då han vände sig till de vreda anklagarna, sade han: ”’Om det vore fråga om något brott eller något illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni själva avgöra saken. I sådana tvister vill jag inte vara domare.’” {Verserna 14-15.}