Apostelns lära på denna punkt är särskilt viktig för församlingen i vår tid. Framför allt bör de, som lever så nära det stora hoppets fullbordan, vara nyktra och vaksamma. En vaken kristen är en verksam kristen, som nitiskt söker, att rena sitt liv, och göra allt i sin makt för Guds sak. I det, att hans kärlek till Förlossaren tilltar, ökar hans kärlek till andra människor. Han utstår hårda prövningar, liksom Mästaren gjorde; och liksom Han, är han i viss omfattning en sorgens och vedermödans person på grund av vederstyggligheterna i landet. Men denna sorg förbittrar inte hans temperament, och utplånar inte friden i sinnet. Om han bär sina plågor med jämnmod och sinneslugn, förädlas och renas hans natur. Därigenom försätts han i närmare gemenskap med Kristus; och eftersom han, på grund av hårt motstånd, tar del av Kristi lidanden, kommer han också att få del i Hans tröst, och till sist få del i Hans härlighet. Paulus fortsatte sin förmaning till församlingen: ”Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. Håll frid med varandra.” {Verserna 12-13.}