På apostlarnas tid hävdade ett parti sig tro på Kristus, ändå visade de inte Hans sändebud tillbörlig respekt. De hävdade sig inte följa någon mänsklig lärare, utan att undervisas personligen av Kristus, evangeliets tjänares hjälp förutan. De var oberoende i anden, och ovilliga, att följa församlingens röst. Ett annat parti hävdade, att Paulus var deras ledare, och jämförde honom med Petrus, vilket var ofördelaktigt för den senare. Andra tillkännagav, att Apollos överglänste Paulus vida som talare. Andra hävdade, att Petrus var deras ledare, menande, att han bäst kände Kristus under Hans tid på jorden, medan Paulus hade förföljt de troende. Det var fara för, att denna partiskhet skulle ödelägga den kristna församlingen.