Tumultet på teatern växte hela tiden. ”Där skrek några ett, andra något annat. . . . och de flesta visste inte ens varför de hade samlats.” {Vers 32.} Utifrån faktumet, att Paulus och somliga av hans vänner var av hebréisk härkomst, ansåg judarna sig bli utsatta för hat, och fruktade för sin egen säkerhet. Då de gärna ville, att omgivningen skulle veta, att de saknade sympati för de kristna, lade de själva fram saken för folket. Den utvalde talaren var Alexander, en av hantverkarna, en kopparsmed, som Paulus senare sade hade gjort honom mycket ont. Alexander var en högst skicklig man, och han brukade all kraft på, att uteslutande rikta folkets vrede mot Paulus och hans följeslagare. Men folkmängden var inte inställd på, att göra skillnad på person och person. Då de uppfattade, att Alexander var jude, trängde de undan honom, och tumultet blev än värre, i det, att alla ropade med en röst: ”’Stor är efesiernas Artemis!’” {Vers 34.} Detta ropande fortsatte i två timmar.