De nyheter han fick om avfall i de församlingar, som han personligen hade planterat, smärtade honom djupt. Han fruktade i hög grad, att hans ansträngningar för dem skulle visa sig vara förgäves. Han tillbringade många sömnlösa nätter i bön och allvarlig eftertanke, och han tog reda på de nya och skilda tillvägagångssätt, som användes, för att motverka hans arbete. Då han fick tillfälle till det, skrev han till församlingarna, och gav tillrättavisning, råd, förmaning och uppmuntran, allt efter situationen. I sina brev uppehåller aposteln sig inte vid sina egna prövningar, likväl framgår det spridda glimtar av hans arbete och lidanden för Kristi sak. Slag och fängslande, köld, svält och törst, faror på land och hav, i städer och i ödemarker, från sina landsmän, från hedningarna och från falska bröder - allt detta hade uthärdats för sanningens skull. Han bakdantades eller förtalades, hade ”blivit som världens avskum”, ”trängda”, ”förföljda” och ”på allt sätt” i trångmål, utsattes ”för faror jämt och ständigt”, utlämnades ”ständigt åt döden för Jesu skull”. {Första Korintierbrevet 4:13; Andra Korintierbrevet 4:8-9; Första Korintierbrevet 15:30; Andra Korintierbrevet 4:11.}