Paulus, i egenskap av en trons förkämpe, tvekade inte, att tillkännage arten av sitt verk. Men därmed upphöjde han inte sig själv, då han hävdade sig vara en kunnig byggmästare, som hade lagt grunden, för andra att bygga vidare på. Han sade: ”Ty vi är Guds medarbetare”. {Vers 9.} Han hävdade inte sin egen visdom; men gudomlig makt, förenad med mänsklig ansträngning, hade gjort det möjligt, att framställa sanningen på ett för Gud välbehagligt sätt. Han var en Kristi medarbetare, en ihärdig medarbetare, som bragte andlig kunskap från Guds Ord och Kristi gärningar till alla dem med hjärtan mottagliga för bevis. Förenad med Kristus, som var den störste läraren av alla, kunde Paulus föra vidare lärdomar av gudomlig visdom, som mötte alla klassers behov och människors tillstånd, och som gäller under alla tider och på alla platser samt alla folk. Då han gjorde så här, tog aposteln inte åt sig äran själv, utan var ett ödmjukt redskap i Guds händer.