De tävlande utsatte sig för stora faror under dessa lopp; det var inte ovanligt, att någon av deltagarna föll ned död strax före målgången. Men detta betraktades ej som en för stor risk att ta, med tanke på segerns ära. Då ledaren nådde målet, ljöd det bifallsrop efter bifallsrop från en stor folkskara, som fyllde luften och gav genljud över omgivande höjder och berg. Inför åskådarnas ögon gav domaren vinnaren segertecknet, en förgänglig lagerbladskrona, och en palmgren, att bära i höger hand. Denna krona bar vinnaren med stor stolthet. Han rosades väldiga och besjöngs i hela landet. Hans föräldrar fick del i äran, därutöver värdesattes hemorten högt, för att ha uppammat en så stor atlet.