Paulus hänvisar sina bröder till det gamla Israels erfarenhet, till de välsignelser, som belönade deras lydighet, och straffdomarna som straff för deras överträdelser. Han påminner dem om, att hebréerna fördes på mirakulöst vis från Egypten, under molnstodens skydd om dagen och eldstodens på natten. Han berättar, hur hela gruppen på det här sättet leddes genom Röda Havet, medan egyptierna, som försökte att ta sig över till andra stranden på samma sätt, alla blev dränkta. I dessa handlingar erkände Gud hela Israel som Sin kyrka. ”Alla åt samma andliga mat och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen.” {Kapitel 10:3-5.} På alla sina resor hade Israel Kristus som ledare. Den slagna klippan avbildade Kristus, som blev sårad för människors överträdelser, så att frälsningens strömmar kunde flöda till dem.