Paulus fortsätter med, att ge de högtidligaste varningar emot avgudasynder, utsvävningar och förmätenhet, som kom så många israeliter att falla i öknen. Han anför exempel från församlingens historia, för att visa, hur kärlek till lättja och nöjen bereder vägen för de synder, som nedkallar Guds tydliga hämnds vrede. Det var då Israels barn satte sig ned, för att äta och dricka, och reste sig upp, för att dansa, som de kastade bort sin gudsfruktan, vilken de erfor kort tid före dess, då de lyssnade till lagens förkunnelse från Sinaiberget. De gjorde en guldkalv, till att representera Gud, och tillbad den vid en festlig religiös sammankomst. Vidare var det efter en överdådig fest, med tillbedjan av Baal-Peor, som många av hebréerna föll på grund av tygellöshet, varpå Guds vrede visade sig emot dem, och tjugotre tusen dödades med svärd, på Guds befallning genom Mose.