Apostelns värsta farhågor hade varit mer, än berättigade. Han fylldes av fasa för den bild, som målades upp för honom. Dock förtvivlade han ej. Han drog inte slutsatsen, att hans verk hade varit ett misslyckande. Med smärtande hjärta, och ögon förblindade av tårar, sökte han råd från Gud, och lade sina planer. Hans nära förestående besök i Korint måste ställas in. I församlingens nuvarande tillstånd skulle de inte få ut något av hans arbete. Han sände Titus till Korint, för att informera dem om hans nya planer, och göra, vad han kunde, för att rätta till den föreliggande ondskan. Så mobiliserade han allt sitt mod, höll själen fast vid Gud, kväste alla vreda känslor mot den otacksamhet han hade bemötts med, och lade ned hela sitt jag i verket, för att diktera för den trofaste Sostenes ett av de rikaste, klarast undervisande och mäktigaste av alla sina brev - det först bevarade brevet till korintierna.