Paulus’ börda för korintierna lämnade honom inte, förrän han nådde Makedonien, där han träffade Titus. Han skriver: ”När vi kom till Makedonien, fick vi ingen ro utan var på allt sätt trängda, utifrån av strider och inifrån av oro. Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom Titus ankomst”. {Andra Korintierbrevet 7:5-6.} Underrättelserna från denne trofaste, pålitlige budbärare lättade Paulus’ sinne mycket. Titus försäkrade honom, att en större del av församlingen i Korint hade underordnat sig apostelns förmaningar, och hade visat den djupaste ånger för de synder, som ådragit kristendomen skam. De hade genast uteslutit dem, som hade syndat, och som hade försökt, att rättfärdiggöra sitt fördärvade handlande. De hade också ädelt besvarat vädjan om hjälp till de fattiga heliga i Jerusalem.