I sitt andra brev till församlingen uttryckte aposteln sin glädje över det goda arbete, som hade utförts i den. ”Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu” – fastän plågad av fruktan för, att hans ord skulle avvisas och delvis ångrade sina beslutsamma och hårda ord, som han hade skrivit. Han fortsätter: ”Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss. Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning.” Den ånger, som åstadkoms genom Guds inflytande på hjärtat, medför bekännelse och farväl till synden. Dessa var de frukter, som aposteln tillkännagav, att församlingen i Korint visade. ”. . . vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er, vilka ursäkter, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning!” {Verserna 8-11.}