Hans samvete anklagade honom inte för oärlighet och opålitlighet gentemot sitt betrodda uppdrag. Det orsakade honom glädje, att han, genom Guds nåd, arbetade som förkunnare, varvid han inte använde sin naturliga vältalighet, för att vinna människors pris, utan verkade med enkelhet och renhet i Guds Ande, och med själars frälsning som enda målsättning. Gudsvördnad hade alltid föresvävat honom; kärlek till Kristus hade alltid hållit honom uppe. Han hycklade inte, och dolde inte något, han lade sig inte vinn om, att säkra ära eller anseende för sin visdom. Den visdom han fick från Gud, brukade han, för att rädda själar ur villfarelsens och vidskepelsens mörker, samt för att stärka och bygga upp församlingarna i den heligaste tron.