Efter att ha informerat sina bröder om sin stora iver för deras skull, och om den hjälp han erfor vid Titus’ ankomst, brister aposteln ut i pris och jubel: ”Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade”. {Kapitel 2:14-15.} Bilden i apostelns sinne var av en härs återvändande från ett segerrikt krig, följd av en skara fångar, enligt tidens skick. Vid dessa tillfällen utsågs personer till rökelsebärare. I det, att hären marscherade segerrik hem, utgjorde vällukten - som var tecknet på seger - för de dödsdömda fångarna en dödens doft och en signal om deras stundande avrättning. Men för de fångar, som funnit nåd i sina erövrares ögon, och vars liv skonades, utgjorde vällukten en doft till liv och var en signal om deras nära förestående frigivning.