Djup bedrövelse vilade fortsatt över Paulus’ sinne och i hans hjärta på grund av hans bekymmer för församlingen i Korint. Då han var i Filippi, inledde han sitt andra brev till dem; ty de hängde som en tung börda över hans själ. Den nedstämdhet, som aposteln led av, måste dock till stor del tillskrivas hans kroppsliga skröplighet, som gjorde honom väldigt rastlös, då han inte var i aktiv tjänst. Men då han verkade för själars frälsning, reste han sig över sina fysiska svagheter. Han ansåg, att den sjukdom han led av, utgjorde ett allvarligt hinder för hans stora arbete, och anropade Herren upprepade gånger om lindring. Gud fann det inte rätt, att bönhöra honom härvidlag, ehuru Han gav honom förvissningen om, att den gudomliga nåden skulle vara tillräcklig för honom.