Aposteln sade: ”Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium. Och se, jag vet nu att ni inte kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.” {Verserna 22-25.} Paulus tänkte inte frambära detta vittnesbörd; men under det, att han talade, kom inspirationens Ande över honom, och bekräftade hans tidigare farhåga, att detta skulle vara det sista mötet med bröderna från Efesus. Han lämnade dem därför med råd och förmaningar, för att de skulle föra hans vilja och testamente vidare, enär de inte skulle se honom mera.