Då han hade avslutat sitt arbete i Korint, beslutade han sig för, att segla direkt till en av hamnarna vid Palestinas kust. Alla förberedelser var gjorda och han stod i begrepp, att borda skeppet, då han fick veta, att judarna hade sammansvurit sig, för att beröva honom livet. Tidigare hade dessa trons motståndare alltid gäckats i sina försök, att göra slut på apostelns verksamhet. Sedan de fem år tidigare hade misslyckats med, att få honom dömd av Gallio, hade de inte förmått, att hetsa vare sig folk eller härskare mot honom. Evangeliets arbete hade gått framåt, trots deras motstånd. Från varje håll kom det underrättelser om utbredandet av den nya läran, varigenom judarna befriades från sina detaljerade, ceremoniella åtaganden, och hedningarna erhöll samma förmåner, som Abrahams barn. Den framgång, som åtföljde lärans förkunnelse - som de med allt sitt hat inte kunde bestrida - gjorde judarna vansinniga. Med sin förkunnelse i Korint framställde Paulus samma resonemang, som han så starkt betonade i sina brev. Hans starka uttalande: ”Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren”, betraktade hans fiender som fräck hädelse. {Kolosserbrevet 3:11.} De beslutade sig för, att hans röst skulle bringas till tystnad. Då han stod under de romerska myndigheternas beskydd, var det oklokt, att antasta honom; men de tänkte ta hämnd, så snart som skeppet hade lämnat kusten bakom sig. Det hade inte varit svårt, att besticka kaptenen eller sjömännen till en våldshandling.