Evangelisten Filippus knöt an till Paulus med den djupaste sympati. I egenskap av person med klart omdöme och sann renhet, hade Filippus varit den förste, att bryta med judiska fördomars träldom, och därmed bidra till, att bereda vägen för apostelns arbete. Det var Filippus, som förkunnade evangeliet for samaritanerna; det var Filippus, som uppmuntrade den etiopiske hovmannen till dop. Under en tid var dessa två medarbetares öden tätt sammanflätade. Det var farisén Saulus’ våldsamma förföljelse, som kringspridde församlingen i Jerusalem, och ödelade de sju fattigvårdsföreståndarnas verksamma organisation. Flykten från Jerusalem kom Filippus att ändra arbetssätt, och utmynnade i samma kall, som Paulus gav sitt liv för. Dyrbara var dessa timmar, som Paulus och Filippus tillbringade i varandras sällskap; omtumlande var de minnen, som väcktes av de dagar, då ljuset hade strålat på Stefanus’ mot Himmelen vända ansikte, då han led martyrdöden. Ljuset hade reflekterats på förföljaren Saulus, vilket gjorde honom till en hjälplös och ödmjuk bedjare framför Jesu fötter.