Strax efter apostelns ankomst till Caesarea, kom profeten Agabus ned från Judéen. Han hade varskotts av den Helige Ande om det öde, som väntade Paulus, och på de forntida profeternas symboliska vis lossade han på apostelns bälte, och med detta band han sina egna händer och fötter, och sade: ”Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna.’” {Vers 11.} Paulus’ ledsagare var medvetna om, att hans besök i Jerusalem skulle innebära stor fara; men de förutsåg inte farans fulla omfattning. Nu hade farhågan bekräftats; och till de faror man mötte från judarna, fogades skräcken för romersk fängsling. De bad Paulus enträget om, att stanna kvar, där han var, och låta dem bege sig till Jerusalem, för att överlämna bidragen från de hedniska församlingarna. Bröderna i Caesarea anslöt sig i sina böner och med sina tårar till hans ledsagares: Varför skulle han stirra denna stora fara i vitögat? Varför sätta sitt dyrbara liv på spel för judarnas ondska? Skulle det inte vara förmätet att resa, efter att ha tydligt varnats av Guds Ande?