Sedan hans omvändelse, hade alltid Paulus’ besök i Jerusalem varit förbundna med ängslan, och med en känsla av samvetsförebråelse, då han betraktade sina tidigare göranden. Där låg Gamaliels skola, där han hade fått sin utbildning, och synagogan, där han hade tillbett, det hus, varifrån översteprästen hade sänt honom till Damaskus, den plätt, där Stefanus’ blod hade vittnat om Kristus. Då aposteln oavvänt tittade på platsen för Stefanus’ martyrskap, framträdde scenerna den gången för honom i all sin livlighet. Var honom på väg mot ett liknande öde? Han hade aldrig beträtt Jerusalems gator med så bedrövat hjärta, som nu. Han visste, att han endast skulle finna få vänner och många fiender. I folkmängden omkring honom fanns det tusentals personer, vars ursinne skulle väckas av omnämnandet av hans namn. Han befann sig i den stad, där profeterna hade mördats, som hade förkastat och dödat Guds Son, och över vilken Guds hotande vrede hängde. Då han erinrade sig, hur bittra hans egna fördomar hade varit mot Kristi efterföljare, kände han den djupaste medömkan med sina vilseförda landsmän. Och vilket ringa hopp han kände, för att kunna bistå dem! Den blinda vrede, som tidigare brann i hans eget hjärta, tände nu hjärtana hos ett helt folk med omätlig kraft mot honom.