På den breda fönsterkarmen, med ingenting bakom sig, satt en ung man vid namn Eutykus. På denna riskabla plats föll han i sömn, och störtade därifrån ned på gården inunder. Predikan avbröts. Alla var oroliga och förvirrade. Den unge mannen konstaterades vara död, och många ställde sig runt omkring honom, ropande och gråtande. Men Paulus trängde sig igenom den förskräckta skaran, och tog honom i sina armar, och sände upp en enträgen bön om, att Gud skulle återställa hans liv. Bönen besvarades. Över ljudet från veklagan hördes apostelns röst, och han sade: ”’Var inte oroliga. Han lever.’” {Vers 10.} Med glädje och samtidigt djup ödmjukhet inför denna tydliga yttring av Guds kraft och barmhärtighet, återvände de troende till översta våningen. De deltog i nattvardsmåltiden, och Paulus fortsatte sin predikan till gryningen. Eutykus var nu fullt återställd, och de bragte honom in i församlingen och blev inte så litet tröstade.