Nu var det ett gyllene tillfälle för dessa män, att erkänna Guds verk genom Paulus, och att de hade felat, genom att låta hans fienders redogörelser skapa avund och fördomar mot honom. Men i stället för, att göra rätt mot den, som de hade sårat, tycktes de fortfarande hålla honom ansvarig för de befintliga fördomarna, som om dessa känslor berodde på honom. De stod inte ädelt upp till hans försvar, genom att våga att peka ut sina villfarelser inför den knorrande gruppen; nej, de kastade bollen till Paulus, rådande honom, att ta bort alla missförstånd. De besvarade hans vittnesbörd med dessa ord: ”’Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. Vad gör vi nu? De får undre alla förhållanden höra att du har kommit. Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem, så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut. De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt.’” {Verserna 20-25.}