Dagen efter Paulus’ ankomst samlades gemenskapens äldstebröder under sitt överhuvud Jakob, för att ta emot honom och hans medresande som budbärare från hedningarnas församlingar. Paulus’ första handling var, att överlämna de bidrag, som han hade blivit betrodd med. Han hade nogsamt sett till, att inga misstankar kunde väckas angående hans förvaltning av de honom betrodda medlen, genom att välja ut sändebud från flera församlingar, till att dela ansvaret för de insamlade medlen med honom. Dessa bröder kallades nu fram, och en efter en lade de ned framför Jakobs fötter offren, som hedningarnas församlingar fritt hade gett, även om det hade skett mot bakgrunden av djupaste armod. Dessa var handgripliga bevis för den kärlek och sympati dessa nya lärjungar kände för moderförsamlingen, och deras önskan om, att vara i samklang med de judiska bröderna. Det här utgjorde också bevis för, att Paulus noga hade uppfyllt sitt löfte, då han av rådet för flera år sedan hade ombetts, att komma ihåg de fattiga.