Nu gav Paulus sina bröder underrättelser om sitt arbete, sedan de hade skilts åt fyra år tidigare, och ”berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna.” {Vers 19.} Då han beskrev arbetet i Efesus, som utmynnat i upprättandet av stora församlingar i hedendomens starka fästen, måste alla bara lyssna intresserat. Men han måste belysa några punkter, som skulle reta dem, som hyste fördomar innerst inne mot honom. Han kunde inte återge sin erfarenhet i Galatien, utan att berätta om de vanskligheter, som han råkat ut för genom de judiskt orienterade lärare, som försökte, att framställa hans undervisning felaktigt och vilseföra hans nyomvända. Då han beskrev arbetet i Korint, kunde han inte undvika, att nämna dem, som hade spritt förvirring och strid i församlingen där. Han uttalade sig med stor vänlighet och belevenhet, och var noga med, att undvika allt, som skulle såra hans bröder onödigt, samt uppehöll sig särskilt vid ämnen, som han visste, att de skulle vara ense om.