Då den strålande härligheten drogs tillbaka, och Saulus reste sig från jorden, upptäckte han, att hans inte såg något. Kristi härlighets strålglans var så intensiv för hans mänskliga ögonsyn, att då strålglansen var borta, kom nattens mörker över hans synförmåga. Han trodde, att hans blindhet var Guds straff för hans gruvliga förföljande av Jesu efterföljare. Han famlade sig fram i förfärligt mörker, och hans ledsagare förde honom, i fruktan och häpenhet, vid handen in i Damaskus.