Och nu var han fängslad, under akut dödshot från fienderna. Kunde det tänkas, att hans arbete för församlingarna var över, och att härjande vargar skulle träda in, och inte skona hjorden? Kristi sak stod hans hjärta nära, och han övervägde starkt oroad de faror de kringspridda församlingarna svävade i, utsatta för förföljelse från sådana män, som dem han hade träffat i Stora Rådet. Han grät och bad under lidande och modlöshet. Herren nonchalerade inte Sin tjänare. Han hade skyddat honom från den mordiska skaran på templets förgård. Han stod bredvid honom inför Stora Rådet, Han var honom nära i romarnas fästning, och Han fann det vara rätt, att uppenbara Sig för Sitt trofasta vittne. Liksom under åtskilliga tidigare prövande omständigheter, blev Paulus nu tröstad och uppmuntrad genom en nattlig syn. En dylik syn blev honom given i Akvilas och Priskillas hus i Korint, där han övervägde, att lämna staden för ett säkrare och bättre verksamhetsfält. Och nu stod Herren bredvid honom och sade: ”’Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.’” {Vers 11.} Paulus hade länge sett fram emot, att besöka Rom; han åstundade verkligen, att vittna om Kristus där, men menade, att hans avsikt gått om intet beroende på judarnas fiendskap. Föga anade han, att det var som en Herrens fånge, som han skulle åka till Rom.