Under nattens fridfyllda timmar, medan Herren besökte Sin modlöse tjänare, lade Paulus’ fiender ivrigt planer för hans död. ”När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig”. {Verserna 12-13.} Det här var en sådan fasta, som Herren genom Jesaja hade fördömt för många år sedan, en fasta ”med kiv och trätor, ni slåss med onda nävar.” {Jesaja 58:4.} Alltså försökte judarna, att skänka sin djävulska plan ett stänk av religion. Sedan de hade stärkt sig med sin fruktansvärda ed, kom de till översteprästerna och medlemmar av Stora Rådet, för vilka de yppade sina planer. Tanken var, att man skulle anmoda Paulus’ överföring till rättssalen en gång till, som om hans ärende skulle undersökas ytterligare, och då skulle hans banemän ligga och vänta längs hans färdväg från fästningen, för att slå ihjäl honom. En så gruvlig förbrytelse doldes under en täckmantel av religiös iver. I stället för, att banna de sammansvurna för deras sataniska plan, gick prästerna och de styrande med på den. Paulus hade sagt sanningen, då han jämförde Ananias med en vitkalkad vägg.