Alltså bad Paulus enträget judarna och hedningarna, att godta Guds lags krav, och framställde Jesus, den föraktade nasarén, som Guds Son, världens Förlösare. Den judiska furstinnan förstod utmärkt väl lagens heliga natur, som hon så skamlöst hade överträtt; men hennes fördomar emot Mannen från Golgata stålsatte hennes hjärta emot livets ord. Men Felix, som aldrig förr hade lyssnat till sanningen, blev allvarligt oroad, då Guds Ande överbevisade hans själ. Samvetet, som nu hade väckts, gjorde sin röst hörd. Han förstod, att Paulus’ ord var sanna. Minnen från de förflutna väcktes till liv. Hemligheterna med hans lustar och blodsutgjutelser tidigare i livet framträdde skrämmande klart, liksom en formlig förteckning över gångna års tygellöshet, gruvlighet, glupskhet, orättfärdighet, enskilda och offentliga massmords blodbad. Sanningen hade aldrig tidigare kommit in i hans hjärta. Hans själ hade aldrig förut varit så fylld av rädsla. Tanken på, att alla hans begångna förbrytelser låg öppna för Guds ögon, och att han skulle komma att dömas enligt sina gärningar, fick honom att skälva av skräck på grund av sin skuld.