Vilken stor skillnad var det inte mellan Felix’ handlande och fångvaktarens i Filippi! Herrens tjänare fördes i kedjor till fångvaktaren, liksom Paulus till Felix. Deras bevis för, att de upprätthölls av Guds kraft, deras glädje under lidande och vanära, deras orädda lugn under ruskningarna från en jordbävning och deras Kristuslika anda, överbevisade fångvaktarens hjärta. Han viftade inte bort överbevisningen, liksom Felix gjorde, utan frågade under skälvande och djup ödmjukhet om frälsningens väg, och sedan han hade blivit lärd denna väg, gick han på den, med hela sitt hushåll. Felix darrade, men ångrade sig inte; fångvaktaren bekände under bävan sina synder och fann tillgivelse. Felix bad Guds Ande att gå, fångvaktaren bjöd den välkommen in i sitt hjärta och i sitt hus. Den ene anammade syndens gärningar; den andre valde, att bli ett Guds barn och en arvinge till Himmelen.