De judar, som var tillstädes vid Paulus’ rättegång, delade den allmänna uppfattningen om Felix; ändå var deras önskan, att vinna hans gunst, för att få Paulus dömd, så stor, att de samtyckte till Tertullus’ smickrande ord. Dessa män med ett heligt ämbete, iklädda prästdräkt, var väldigt noga med, att iaktta seder och ceremonier, de undvek omsorgsfullt yttre förorening, ehuru själens tempel var solkat med allt slags orenhet. Denna yttre beröring med allt, som ansågs vara orent, var en svår förbrytelse i deras ögon, medan mordet på Paulus betraktades som en rättfärdig handling. Vilken illustration på blindhet, som kan drabba det mänskliga sinnet! Här var representanter för dem, som hävdade sig vara Guds förbundsfolk. Liksom det ofruktbara fikonträdet, bar de pretentiösa blad, men saknade helgelsens frukter; de visade sig ”ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” {Andra Timoteusbrevet 3:5.} Fyllda med ondska emot en ren och god man, försökte de med alla medel, att ta hans liv, och framhäva en urartad person.