Felix ägde tillräcklig skarpsinnighet, för att genomskåda Paulus’ anklagares naturer och karaktärer. Han förstod bevekelsegrunderna till deras smicker, och såg dessutom, att de inte bevisade sina anklagelser. Då han vände sig till den åtalade, gav han honom handtecken om, att svara å sina egna vägnar. Paulus spillde inga ord på överdriven hövlighet, utan sade bara, att han med glädje tänkte försvara sig inför Felix, eftersom den sistnämnde länge hade varit landshövding, och därför väl var insatt i judarnas lagar och skick. Steg för steg motbevisade han anklagelserna emot sig. Han förklarade, att han inte hade orsakat något störande av ordningen någonstädes i Jerusalem, eller vanhelgat helgedomen: ”Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. Och de kan heller inte bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.” {Apostlagärningarna 24:12-13.}