Varför, undrade han, skall det ses som något otroligt, att Kristus uppstod från de döda? Så hade hans inställning tidigare varit; men hur skulle han kunna underlåta, att tro på det, som han själv hade sett och hört mitt på ljusan dag? Han kunde vittna om den dödes uppståndelse; för han hade sett den korsfäste och uppståndne Kristus - den, som gick omkring på Jerusalems gator, som dog på Golgata, som bröt dödens band, och steg upp till Himmelen från Oljeberget. Han hade sett Honom och talat med Honom lika väl, som Kajfas, Jakob, Johannes eller någon av de andra lärjungarna hade gjort. Och hur kunde han vara olydig mot den himmelska röst, som manat honom till, att öppna judarnas och hedningarnas ögon, så att de vände sig från mörker till ljus, och från Satans kraft till Guds kraft, varigenom de skulle erhålla syndernas förlåtelse och ett arv ibland de helgade? I Damaskus, i Jerusalem och överallt i Judéen, liksom hos hedningarna, hade han förkunnat ånger mot Gud, tro på Kristus och ett liv i lydnad för Guds bud.