Paulus förtäljde igen den bekanta berättelsen om sin omvändelse från, att ha varit en sträng och inskränkt farisé till, att bli en troende på Jesus från Nasaret som världens Återlösare. Han beskrev den himmelska synen, som fyllde honom med outsäglig skräck, fastän den senare skulle visa sig vara en källa till den största tröst - en uppenbarelse av gudomlig härlighet, i vars mitt tronade Han, som han föraktade och hatade, och vars efterföljare han i detta nu sökte att utrota. Förvandlande nåd hade gjort Paulus till en ny människa från den stunden, ja, en uppriktig och ångerfull samt nitisk troende på Jesus. Det var här, som han kallades, att bli en Kristi apostel, ”genom Guds vilja.”