Mitt under denna förfärliga scen bibehöll aposteln sitt lugn och sitt mod. Fastän han själv led mest fysiskt av dem alla, hade han hoppfulla ord på läpparna i den mörkaste stund, en hjälpande hand att räcka i varje nödsituation. I denna prövningens stund grep han tag i den Allsmäktiges krafts arm i tro, han fäste hjärtat vid Gud, och mitt i tungsinnets mörker strålade ädelmod fram ur hans själ med den klaraste glans. Medan alla omkring honom bara väntade på en snar död, utgöt denne Guds man, i all sinnesro, sina allvarligaste böner för dem.