Paulus var inte rädd för egen del; han kände sig säker på, att han inte skulle bli uppslukad av det hungrande vattnet. Gud tänkte rädda hans liv, för att han skulle vittna för sanningen i Rom. Men hans mänskliga hjärta längtade efter medömkan för de stackars själarna omkring honom. Syndiga och förnedrade, som de var, var de oförberedda på att dö, och han gick i innerlig förbön till Gud om, att skona deras liv. Det blev uppenbarat för honom, att hans bön hade besvarats. Då det inträffade ett uppehåll i stormandet, så att hans röst gick att höra, ställde han sig på däck och sade: