Det var den fjortonde natten, medan de kastades hit och dit på de mörka och sig hävande vågorna, som sjömännen mitt i stormens oväsen uppfattade ljudet från vågor, som bröts mot en strand, och insåg, att de var nära land. ”De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.” {Vers 28.} Nu hotades de av en ny fara, nämligen att skeppet skulle driva mot en klipprik kust. De kastade genast ut fyra ankare, vilket var det enda de kunde göra. De avvaktade resten av nattens timmar, vetande, att varje ögonblick kunde bli deras sista. Läckan blev hela tiden större, och skeppet kunde sjunka när som helst, också i fall ankarena hölle.