Den mest kritiska stunden låg fortfarande framför dem, varvid alla ombordvarandes duglighet, mod och sinnesnärvaro skulle prövas. Åter yttrade aposteln uppmuntrande ord till dem, och bjöd alla enträget, både sjömän och passagerare, att äta litet mat, i det, att han sade: ”’I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.’” {Verserna 33-34.}