Dagsljuset hade nu brutit helt igenom, men de såg inte de landmärken, som visade deras position. Icke desto mindre fick de ”syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna.” {Verserna 39-41.}