Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett öde värre, än skeppsbrott. Soldaterna såg, att det i denna kris skulle vara omöjligt för dem, att ta hand om sina fångar. Var och en skulle ha fult upp med, att rädda sig själv. Men om någon av fångarna saknades, skulle deras bevakares liv gå till spillo. Därför ville soldaterna döda fångarna. Romarnas lag tillät denna gruvliga lösning, och man skulle genast ha skridit till verket, om det inte hade varit för honom, som både soldater och fångar hade att tacka för sina liv. Officeren julius visste, att Paulus hade varit ett redskap till frälsning för allas liv ombord, och han tyckte, att det skulle vara den mest förnedrande otacksamhet, att låta honom dö. Därutöver kände han sig överbevisad om, att Herren var med Paulus, och han var således rädd för, att skada honom. Han gav därför order om, att skona fångarnas liv, och anvisade alla simkunniga, att hoppa i havet och ta sig in till land. Resten grep tag i plankor och andra bitar av vraket, och blev burna i land av vågorna.